Igår var det nio år sedan min lillasyster överlevde sin cancer. Det väcker minnen, känslor och tankar. Jag blir glad över att tänka på hur bra hon har haft det före och speciellt efter hon besegrade cancern. Det var verkligen en seger, hon är en vinnare och den starkaste kvinnan jag känner.
Jag minns hur allt började, hur hon började känna sig svag. Jag minns när min mamma bad mig följa med in ett rum och varje sekund därefter, hur hennes kropp tappade all energi och hon satte sig i sängen och grät. Hennes förtvivlan, maktlöshet och bedjan i blicken. Jag minns orden så väl, sen minns jag inte så mycket på ett tag.
För mycket att ta in.
Lina var tapper, hon var 15 år men förstod ändå att hon måste vara stark mentalt och fokusera på att leva vidare. Det skar i mitt hjärta att se henne förlora hår, falla i golvet, må dåligt, vara 15 år och inte veta om man får fortsätta vara kvar på denna jord eller inte. Men ni skulle sett hennes viljestyrka, den lyste rakt igenom allt och smittade av sig på alla andra.
Idag sprudlar hon av energi, vilket är hennes kännetecken. Hon spelar fortfarande volleyboll, fast nu på högsta nivå. Proffsvolley ute i Europa. Hon följer sitt hjärta.
Min storasysters svärmor ligger sjuk i cancer i mage och lever och har högst en månad kvar. Det kommer plötsligare än man kan ana... Ena stunden är allt bra...och PANG! så kommer ett besked.
Att man är frisk, det ska man vara tacksam över, galet tacksam! Och man ska ta vara på livet, lyssna till sitt hjärta och försöka följa det så gott man kan. För det hinner ifatt dig om du ignorerar vad det säger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar