När det dyker upp händelser som utplånar min sinnesro, får smärtan mig ofta att be "det jag tror på" om klarsyn att förstå min del i det som skett. Jag erkänner min maktlöshet och ber ödmjukt om förmågan att acceptera. Jag försöker se hur mina karaktärsfel har bidragit till situationen. Kunde jag ha varit tålmodigare? Var jag intolerant? Envisades jag med att få det på mitt vis? Var jag rädd? Allt eftersom mina fel uppenbaras, lägger jag undan min självtillit och ber ödmjukt "det jag tror på" avlägsna mina brister. Själva situationen förändras kanske inte. Men när jag övar mig i ödmjukhet, får jag njuta av den frid och sinnesro som naturligt följer av att jag sätter all min lit till en kraft starkare än min egen. Vad jag tror på spelar ingen roll, det är MIN tro.
För några år sedan sade en god vän till familjen följande till mig;
"Om någon gör oss illa och vi blir irriterade, så har också vi fel."
När jag insåg detta blev jag fri...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar